Dublinförordningen svenska

Dessutom är det också tillämpligt i Danmark, Island och Norge, liksom i Liechtenstein och Schweiz genom mellanstatliga avtal. Dublinförordningen är en av unionens mest kända rättsakter och har sedan dess inrättats blivit en av de mest diskuterade frågorna i unionens asylpolitik. Syftet med konventionen var att inrätta ett gemensamt system för att avgöra vilken medlemsstat som var ansvarig för prövningen av asylansökan i samhällen.

Detta ansågs nödvändigt mot bakgrund av Schengensamarbetet, som skulle leda till att de inre gränskontrollerna mellan medlemsstaterna avskaffades. För att förhindra att asylsökande kan röra sig fritt över gränserna och söka asyl i flera medlemsstater antogs konventionen. Konventionen trädde i kraft den 1 September.

När kan man söka asyl på nytt

Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till kongressen efter att ha blivit medlemmar i Europeiska unionen den 1 januari.; Konventionen trädde i kraft den 1 oktober för Sverige och Österrike och den 1 januari för Finland. Danmark, Island och Norge har också anslutit sig till ett mellanstatligt avtal med facket. Reglering av Dublin II [redigera Vikitext] Dublinkonventionen antogs utanför familjerna i Europeiska gemenskaperna eftersom samhällen inte hade befogenhet att lagstifta om asylfrågor.

Tack vare Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 November, bildades Europeiska unionen med befogenhet att fatta vissa beslut om asylpolitik. Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj, fördjupade det politiska samarbetet inom asylområdet och flyttade det till överstatlig nivå. Europeiska rådet enades vid sitt toppmöte i Tammerfors den 15-16 oktober om att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem i unionen.

Den 26 juli lade Europeiska kommissionen fram ett lagstiftningsförslag som skulle ersätta Dublinkonventionen och därmed införliva tidigare bestämmelser inom unionen. Förordningen, som också kallas Dublin II-förordningen, antogs av Europeiska unionens råd den 18 februari, publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 25 februari och trädde i kraft den 17 mars och ersatte sedan Dublinavtalet.

Förordning av Dublin III [redigera wikitext] I December 3, Kommissionen lade fram ett förslag om omarbetning i Dublinförordningen. Syftet var att i stor utsträckning bevara den tidigare förordningen, men att ändra vissa delar för att förbättra systemets effektivitet och stärka asylsökandes rättssäkerhet. Efter flera års förhandlingar antogs den nya förordningen, som också kallas Dublin III-reglerna, av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 26 juni, dekretet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 29 juni och trädde dock i kraft den 19 juli, dock dock den 1 januari, Den 1 januari, då den också ersatte Dublin II-reglerna.

Reglering av Dublin IV [redigera wikit text] på grund av migrationskrisen i Europa, det europeiska asylsystemet har utsatts för ett stort antal asylsökande. Dublinförordningen innebar att vissa medlemsstater var särskilt sårbara, inte minst Grekland, eftersom de flesta asylsökande reste till unionen från Turkiet eller över Medelhavet. Följaktligen ifrågasattes ledande politiker i hela Europa i Dublinförordningen, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel, dåvarande Italiens utrikesminister Paolo Gententoni och sedan Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz.

Dublinförordningen 6 månader

Förslaget innefattade en ny omplaceringsmekanism som skulle kunna aktiveras i krissituationer och därmed underlätta för medlemsstaterna med många asylsökande. Den 4 maj föreslog kommissionen en ny översyn av Dublinförordningen. Efter flera års förhandlingar har förslagen fortfarande inte accepterats, och därför beslutade kommissionen att dra tillbaka dem i April.

Den stora skillnaden i årets förslag är att Dublinförordningen föreslås avskaffas och ersättas med en ny förordning som innebär ett helt nytt system för fördelning av asylsökande. Den nuvarande Dublinförordningen antogs i artikeln vid tillämpningen av punkt 1 bör Europaparlamentet och rådet i enlighet med det vanliga lagstiftningsförfarandet fastställa åtgärderna för det gemensamma europeiska asylsystemet, som omfattar den ansvariga medlemsstaten, i stället bestämmas av antalet kriterier som finns i förordningen.

Samtidigt innehåller förordningen ett antal bestämmelser som syftar till att säkerställa att en asylsökandes grundläggande rättigheter alltid respekteras i enlighet med lagen om grundläggande rättigheter. Kriterier för att bestämma den ansvariga medlemsstaten [redigera redigera Wikitext] Dublinförordningen anger kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska ansvara för att pröva en asylansökan.

Asylsökande med familjemedlemmar i en annan medlemsstat [redigera Vikitext] enligt Dublinförordningen, asylsökande måste först tillåtas med alla familjemedlemmar som redan befinner sig i någon av medlemsstaterna. De första kriterierna i Dublinförordningen återspeglar endast detta: 1. Asylansökan ska kontrolleras av den medlemsstat där familjemedlemmarna redan har beviljats asyl.

Ansvaret bestäms i enlighet med en specifik ordning: 1. För det första om den asylsökande har en asylsökande familj eller har fått skydd i något EU-land. Utgångspunkten är att familjesamhället ska respekteras. Om det enligt första stycket inte finns någon stat som är ansvarig, prövas om den asylsökande har beviljats uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land.

Detta ansvar gäller även för en viss period efter utgången av visum eller uppehållstillstånd. På tredje plats, som besöktes för första gången av ett EU-land när den så kallade yttre gränsen drogs. Den yttre gränsen är gränsen runt EU, inte gränsen mellan EU-länderna. Länder som den asylsökande, när han reser endast inom unionen, inte kan hållas ansvarig i enlighet med denna punkt.

Om familjen inte finns i punkt 1, och om inget land har utfärdat något dokument som gör det möjligt för den asylsökande att stanna kvar i något av Dublinländerna i enlighet med punkt 2, är det första landet den asylsökande som förs in vid den yttre gränsen som ansvarar för asyltestet, endast om inget land kan vara ansvarig i enlighet med stycket, är den stat där sökanden lämnade in sin första asylansökan, ansvarig för att verifiera ansökan.

Bristande efterlevnad av barn, trots ansvarsreglerna, har landet alltid rätt att ta ansvar för att studera asylansökan.

Ensamkommande barn är i allmänhet undantagna från Dublinförordningen. Detta innebär att deras ansökningar som utgångspunkt bör kontrolleras i det land där barnet är beläget, och inte i landet, till exempel, barnet först dök upp. EU: s Migrationspakt, EU, har enats om en ny asyl-och migrationspakt som innehåller en förordning om anti-asyl-och migrationshantering för att ersätta Dublinförordningen.