Slopa de och dem

Föregångaren behandlades skriftligt från ett tidigt tal. Och åtminstone efter talet, ämnet, som de ibland uttalade. Tonen signalerade att publiken inte trodde att professorn hade talat medan han brydde sig om svenska. Denna attityd kommer att pågå länge. Gustaf S. X. Derwalds inställning var typisk. De nämndes inte alls. Kanske var detta en följd av att de mest var förknippade med de lägre klasserna i samhället.

Men de kommer snart att börja en resa uppför statusstegen som har främjat en snabb etablering över hela landet. Men inte bara i Stockholmsområdet är uttalet istället för dem båda och de har blivit allt vanligare. Språkforskaren Carl Ivar Stoll spårade spridningen runt bland annat Uppland, Dalarna och vissa delar av Norrland, där formen också var utbredd.

Gesta Bergman, en annan språkforskare, gjorde en geografisk undersökning av uttal. Han drog slutsatsen att DI dominerade söder om linjen, som kunde utvinnas från Xnxm Xnxl i väster genom Karlstad och Örebro till Nikoping i öster. Norr om denna linje var de vanligast, med undantag för Gotland och Vsterbotten, där de flesta föredrog dem. Han noterade också att de var på uppgång även i södra Sverige, eftersom uttal hördes främst bland ungdomar.

En liknande analys gjordes av språkvårdsgurun Eric Wellander i den första upplagan av Stilbibel Real Swedish från tidningen telegram, som skickade nyheten i radio, vände sig till språkvårdsrådet för råd om uttal. Den som motsatte sig denna utveckling var Nils Anlund, historiker och medlem av Svenska Akademien. Genom att få radion att hålla fast vid dem och dem hoppades han få språkanvändarna att tänka och göra detsamma.

Det var inte så. Fler och fler av dem hördes på radion i nyhetsläsningar. När TV-sändningar började i Sverige distribuerades de dessutom eftersom många nyhetsläsare, programledare och journalister använde dem. Debatten om reformen av domen avslutades med ett tal. Inom några decennier omvandlades DI till mer unika landsbygdsområden, samtidigt som de avskaffades från föreningar till lägre sociala lag.

När uttalet av dessa fastställdes, betonades i debatten. Från och med nu handlade det främst om att titta på domen skriftligen. Det var dock uppenbart att han inte hade gjort denna tolkning själv. Bland motståndarna till reformen var svenska Språkrådet. Under åren av publiceringen av reglerna för skrivning beskrevs de och de som neutrala och vårdade former. Att skriva dem kan få läsaren att fokusera mer på formuläret än på innehållet.

Dessutom hävdade styrelsen att de och de gjorde uttal valfritt - medan de skulle påverka människor att säga exakt det. Ett annat vanligt argument var att byte till dem skulle innebära allvarlig störning av skrivbilden, vilket skulle bidra till att de gamla texterna verkade föråldrade. Dessutom har de och de citerats som ett verktyg för att upprätthålla en språkgemenskap med danska och norska.

Flera diskussioner har också visat att de kan vara svåra att tolka skriftligen. Utan talstöd blir de och de allt svårare att lära sig. Eftersom färre och färre människor använde något annat uttal än dem, var det inte heller funktionellt att behålla skillnaden i manuset. Tidigare reformer av liknande slag, som när pluralformerna av verb försvann och fick Fingo, gjorde inte språket mindre tydligt eller omtänksamt.

Och om vi lyckades utan missförstånd bara med dem i talet, kan eventuella tvetydigheter också hanteras i manuset. Vissa trodde även att de och de motsatte sig den interna grammatiken. Argumentet var att skillnaden var att en modersmålsspråkare var tvungen att bära samma som ett främmande språk skulle kasseras som en ökning av avståndet mellan det naturliga talet och det lärda skriptet.

Språkforskaren Peter Kassirer hoppades att journalistkåren skulle lösa detta problem och göra ett genombrott på bred front. Och när media inte stod upp för reformer kan attityden för språkhjälp i sin tur gradvis bli mer kategoriskt avvisande. I den språkliga historien om Tradis och Funkis från den analyserade av Professor Ulf Telman.

Hans slutsats var att Språkrådets motstånd kan ha varit avgörande för resultatet när debatten stod och vägde. Många lärare var redo att rekommendera dem i undervisningen, men fick aldrig det nödvändiga tydliga tecknet från språkhjälp. Förändringens våg har brutits. Samtidigt, liksom andra former av talat språk som är inbäddade, sagt och kommer att ha blivit mycket vanligare i tidningar, har deras användning minskat.

I tal blev de sällsynta igen i pressen. Dörren, som bland annat Eric Wellander - om än motvilligt - var nöjd med, slogs igen när språkhjälpen fortsatte att hävda att de bara var lämpliga i ett ledigt eller talat språk. Frågan är inte relaterad till Språkrådets ståndpunkt. Under de följande årtiondena diskuterades domsreformen utan någon bredare debatt.

Olle Josephson, professor i Nordiska språk vid Stockholms universitet och senare chef för svenska språkutskottet, lanserade ett radikalt förslag. I stället för att gå över till en enhetsdom förespråkade han enhet-SED, där de skulle användas överallt, som jag har träffat. Olle Josephson hade flera argument. Ett steg bort från dem och dem till bara dem var inte så långt som ett steg mot dem ensamma.

Ett enhetsavtal skulle bidra till att de gamla texterna inte verkade föråldrade. Eftersom de var mycket vanligare än dem skulle det sällan vara fel. Men han tror inte längre att detta kommer att bli verklighet. Detta gör motsägelsen tydligare och enheten att de var en språklig kompromiss. Enligt honom visar det måttliga inflytandet på den här tanken att licensierade personer inte alltid har så stor makt över normen.

Nästa gång en diskussion bryter ut är det Henrik Björkebo, svensklärare och engelsklärare på en gymnasieskola i Trollottan, som tänder elden genom en debattartikel i svensk-Dagblad. Eleverna kommer från oss. Henrik Björkebo bygger på ett språk som är svårt att lära ut i skolan. Och han ber dem utan att pissa sig själv. Men enligt forskning av Susanna Karlsson och Lena Lind Palicki är det också en debatt som skiljer sig på flera sätt från diskussioner och tal.

Diskussionen förs mer av ledarskapsförfattare, krönikörer och journalister, som oftare utgår från utgångspunkten att elevsvårigheter är förknippade med sämre skolundervisning, allmän språklig uppsägning och kunskapsavsked. För vissa diskussioner är detta i sin tur ett tecken på större socialt misslyckande. Vissa studenter är varumärken som har svårt med dem, och de som är både lata och slarviga.

Andra fruktar att nyanserna på språket går förlorade med övergången till dem. De lingvister som hörs i debatten väcker mer vetenskapliga argument och är mer positivt etablerade. De uppmanar också de myndigheter som står på barrikaderna för reformer.

Men med ett undantag-Olle Josephson, som lever när han undervisar och använder enhet-de-de-de-de-de-de-debattörer, och de som är på sitt eget skrivna språk. Språkbruket har också förändrats sedan taldebatten. De fortsatte att ta emot mark på det talade språket. Även på finlandssvenska är DI nu i nedgång efter att ha varit ett utbrett uttal under lång tid.

Under debattåren framhävs detta som en annan anledning till reform. Det är bara färre som måste skriva dem, även om det inte är deras eget uttal. I debatten sipprar också irritation in som en faktor. Särskilt de otrogna som kommer nu är en växande röra. Debattens särdrag innebär att det ibland faller ganska långt från frågan om vilken form som är mest lämplig när det gäller långsiktigt språkstöd.

Denna ström var mycket mer positiv och fokuserade på en progressiv språklig synvinkel. Text: Lena Lind Palicki och Susanna Karlsson, publicerade bland de mest kontroversiella, kan en lingvist säga, är att det är dags att avbryta dem och dem. Ge inte upp språkförfall! Men det var långt ifrån första gången frågan togs upp-och med förtroende för den senare.

Det har gått över ett sekel sedan de och DEM-frågan började dyka upp i litteraturen om språkvård.

Argument för att behålla de och dem

Jag måste skylla på dem som gör sitt jobb för att försumma. Å andra sidan förstörs det ofta. Även då hävdade forskare att författarna hade fel. Men det fanns ingen ytterligare levande debatt i den första halvan av talet. Nej, den verkliga striden filmades från slutet av seklet och varade sedan femton år. Domsproblemet diskuterades sedan som en fråga om former av talat språk skriftligt.

Om vi började skriva dem istället för dem och dem, skulle vi också närma oss mig, säga någon och nå ut när vi säger Sådana ord?

Dom-debatten

Debatten handlade således inte om fel val mellan ämnets form och objektets form. Istället var det tanken att tal och manus skulle vara nära varandra som var central, ett argument som var vanligt redan innan förespråkare för stora stavningsreformer baserades på de mest grundläggande tankarna om språkstöd.: att språket ska vara lätt att lära sig, lätt att använda och lätt att förstå.

Motståndarna hävdade å andra sidan att om de och de avskaffades skulle det vara en överdriven inblandning i hur texten uppfattas av ögat, vi skulle förlora en del av vårt kulturarv och att det skulle vara svårare att läsa gamla texter. Argument för att förstå det skandinaviska språket skulle vara skadligt fanns också. Debatten ägde rum främst i ett pedagogiskt sammanhang, där den ledande skolan kommer att leda.

Diskussionerna ledde till att många lärare faktiskt bytte till mer vardagliga former av språket; Det var väldigt normalt att skriva till mig, dig och de i skolan, under och under föreställningen. Deras användning var också relativt vanlig utanför skolan-särskilt i mer informella sammanhang och när någon ville reproducera konversationslivet.

Men de skriftliga formerna av språket försvann inte helt, inte ens i skolan, under denna period. Argumentet var att det skrivna språket måste ge former med olika valar av stil. En särställning hade frågan att Nathanael Beckman var den förste att ta upp, dvs. När de föregås av en preposition, och sedan en relativ uppsättning: jag har fisk från dem som bor i huset bredvid.

Om du skulle stödja subjekt - och objektformulär nu, borde det vara dem eller är de här? Efter noggrann utredning och diskussioner satte äntligen Språkrådets chef, Bertil Bled, ner foten, han sa att både de och de i detta sammanhang argumenterar grammatiskt: pronomenet kan betraktas som objekt i huvudsak och därför motivera dem, eller som ett ämne i bis och motiverar dem. Även om språkforskare sedan dess har behandlat detta problem som utgånget, följs de av relativa uttalanden som fortfarande ger flest frågor om konstruktionen av språkhjälp.

Mellan och det var förvånansvärt tyst i dem, dem och dem. När boken om språkskapande publicerades hade den ett kapitel om denna fråga, och enskilda lingvister löste frågan i språkkolumner och böcker. Ulf Tellman, också professor, två år senare i boken "språkets historia" av Tradis och Funkis. I flera år har Professor Lisa Holm i en språkspalt uttalat att det inte finns några bra grammatiska argument för att behålla dem och dem: det är dags för dem.

Men totalt sett råder debattfronten. Fram till den 22 oktober, då Henrik Björkebos artikel publiceras. Det var två månader av kort, men extremt intensiv, debatt. Många av argumenten från taldiskussionen fortsatte igen. Få var överens med Henrik Björkebo om att det var dags för reformer. Faktum är att mindre ville se övergången till dem nu än i talet. Återigen betonades detta som huvudargumentet att reformen skulle påverka en stark inblandning i den litterära bilden.

Men vissa saker var märkbart annorlunda. Främst för att debatterna genomfördes av andra aktörer. Det var många lärare och språkforskare som diskuterade talet, och debatten dominerades av journalister, ledarskribenter och kolumnister. Kanske bidrog detta till debattens uppmärksamhet märkbart. Det var tydligt att nu författare säger att många har fel, men aldrig själva!

Ansvaret för felet tillskrivs individer, och inte sällan till skolbarn och ungdomar. Om du vill tro debattörerna relaterar vi bara till en generation lata ungdomar som inte är angelägna om att lära sig. Lärare får också hinkkast.