Vårt största dagbrott

Sandloggen sträcker sig till vänster om den här. Efter anrikning genom flotation kvarstår en restprodukt, kallad berikad sand.

Gruvan ägs av Boliden AB genom dotterbolaget Boliden Mineral och är Skandinaviens största dagbrott och en av Europas största koppargruvor.

Omkring 50 ton sand pumpas dagligen tillsammans med vatten från anrikningen. Totalt finns det nu miljoner ton sand i sandmagasiner. Tidskriften är cirka fem kilometer lång och cirka två kilometer bred. De grövre sandpartiklarna separeras och lagras i sandbehållare. En del av sanden används sedan vid behov som ett påfyllningsmaterial under jord, med tillsats av vatten och cement, som sedan pumpas genom brunnar till öppna rum för att brista.

Varje år pumpas mer än en miljon ton berikad sand tillbaka till gruvan som påfyllningsmaterial. Anrikningssand lagras i dammar byggda med dränerad celldeposition. Kort sagt innebär metoden att sand samlas i burar. Dessa celler är omgivna av SIL-skador som skapats av de grövre grå bergen och är täckta inuti, med hjälp av en vattenhaltig geotextil.

Anrikningssanden blandad i vatten pumpas in i buren, och Silddammen dränerar vattnet och behåller sanden, vilket ger buren inbyggd stabilitet. Gradvis kan en damm byggas på en höjd genom att bygga nytt havsdamm ovanpå den redan utarmade sanden. Sandstocken är täckt med rotslam från Stockholm water. Slammet avvattnas och reduceras vid behandlingsanläggningarna i Stockholm och transporteras sedan i specialcontainrar med tåg.

I Laver, Norrbotten vill Boliden skapa Sveriges största dagbrott någonsin – gruvområdet beräknas till 5 hektar.

Sedimentet används som ett växtinstallationsskikt. Ett tre till fyra tum tjockt lager sprids och grips av gräs. Tanken är att rotslam delvis kommer att gynna skapandet av vegetation och därmed göra stocken mindre känslig för erosion av vingårdar, och delvis skapa en miljö som motverkar sulfidväder och metallutsläpp. Totalt 60 ton avloppsslam leder årligen till AITIK-gruvan. Mängden metaller som släpptes ut i sulfidväder var större än siltens förmåga att lagra den.

I allmänhet hade silt en begränsad förmåga att upptäcka metaller, och i vissa fall ledde tillsatsen av avloppsslam till att växter tog upp fler metaller, vilket kan vara en risk för betande djur. Malmen i Svappavaar hittades i slutet av seklet eller början av talet. Det första kända malmprovet från Malmberget går tillbaka till talet och nämnde först namnen Kiirunavaara och Luossavaara.

Kiirunavaara ligger väster om Kiruna och syns tydligt var du än befinner dig i staden. Sedan slutet av talet har de enorma avlagringarna runt sjön Luossajärvi varit kända för andra än den samiska befolkningen i området, som har känt till dem länge. Detta skjutits dock upp tills en ordentlig inspektion av bergen genomfördes. När malmen sträcker sig genom berget och gruvdriften började den dagen, tas det mesta av den ursprungliga berget bort.

Platåerna som du ser på sidorna av berget är Groberg, som välte på sidorna av berget, medan malmen gled ner till foten av berget. I talet, när gropen blev för stor och kanterna för branta, byttes de gradvis till underjordisk gruvdrift. I år övergav de helt stenbrottet. Sedan hade de platser på berget, och de fylldes igen med gamla gråa bergstaket. Malmen dumpades nu över en vall på berget och togs ut med tåg för vidare järnvägstransport till Narvik och Luleå XX på Malmban.

Medan de bröt ner nära den öppna gropen sipprade kall luft från den öppna gropen in i gruvan, där luften var fuktig. Detta innebar att på vintern, när det kunde vara minus 35 grader utomhus, var det väldigt kallt att arbeta i gruvan. Kiirunavaara har länge varit den största i Sverige, men sedan den flyttades till underjordisk gruvdrift har Aitikgruvan tagit namnet.

I Maj dödades en ettårig gruvarbetare som var ansvarig för laddningen på nivån i en lyftkorg när en mindre sten träffade lyftbommen, med lyftkorgen fast och sedan ett stentryckt, stenliknande tak.